Min musikhistoria -> Rush
Kategori: Musik
Ett litet musikinlägg är på sin plats! Klockan är mycket och jag känner mig lite disträ, men jag kör på, blir nog rätt slarvigt skrivet men skitsamma!
Först kommer en väldigt kort sammanfattning av musik i mitt liv. Utan att allt för djupt gå in på diverse genrer och artister jag lyssnat på under de olika musikepokerna, det kommer jag kanske redogöra för senare.
Nåja, från att mest lyssnat på sagoband så började jag i tidiga mellanstadiet (fyran-femman) lyssna på gammal hederlig hårdrock. Eller tja ... Det var kanske inte min initiala bekantskap med musik, det snurrade väl en och annan blandkassett med schlagerhits och roxette innan det. Men nog om det, jag chansköpte två stycken cd-skivor utan att veta så mycket om banden, dessa hade florerat i mumlet hos min farbror, någon fritidsvikarie och annat löst folk.
Skivorna jag köpte var: Judas Priest - Rocka Rolla och Black Sabbath - Dehumizer. Grymma band men katastrofala val av skivor, sett till bandens stil och att det var lite av min introducering till hårdrocken.
Aja, om inte detta ska bli en Wheel-of-Time-följetong snabbar jag på det hela lite.
Bekantskapen med vännen från uppväxten och badminton Ronny gjorde att AC/DC flög in i bilden och där fick intresset raketfart. Min farbrors gamla LP-skivor lånades och morsans skivspelare glödde till tonerna av all möjlig hårdrock.
På den vägen var det. Det var helt fantastiskt varje gång man fick sin månadspeng och kunde inhandla ytterligare en 20 år gammal Judas Priest-skiva. Känslan var helt fantastisk, omslaget, bookleten och den snurrade skivan som efter ett tag hackade sig fram i freestylen fick euforin att nå oanade höjder.
Sedan dess har det såklart hänt ganska mycket. Musiken har blivit mer tillgänglig, ens identitet är inte lika hårt kopplat till musiktillhörighet, skivindustrin influerar inte på samma sätt i.o.m. den explosion media och tekniken har gett oss. Musikintresset har vidgats, en blandad kompott av hårdrock, partyhits, punk, rock, pop - ja, örorna har konstigt nog blivit mottaglig för det mesta.
Men något har här gått förlorat. Känslan från förr, från skivköpens tid och avgudandet av de stora idolerna är som bortblåst. Jag ska inte skylla allt på mp3 och spotify, dessa medier är ju i det stora perspektivet och i de flesta avseenden till det bättre. Det jag ställer mig är frågan: har jag lessnat?
Det är ytterst få saker man ihärdigt gör hela livet utan att man glider i från det och ledsnar. Jag kan ärligt säga att jag periodvis varit oerhört trött på att lyssna på musik, även om det ofta ter sig i övergångsfaser. Kommer det något nytt jag fastnar för så kommer intresset tillbaks.
Så, från att lyssna på allt från discohits till black metal, vart står jag i dag?
Svaret på denna fråga går att hitta i fyra bokstäver - R U S H.
Jag lyssnar såklart sporadiskt på metal-genrerna, partydängor, mtv-hits, Tchaikovsky, Jussi Björling and you name it men det är endast ett handfull gäng band som under mina levnadsår givit mig den där genomborrande känslan, som gräver sig rakt in i själen och muskhjärtat. Rush är ett utav dessa band. Det knasiga med Rush och till skillnad från övriga artister som förtrollat mig så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Efter att lyssnat på dem som ett dussin-rock-band så tog det ett tag innan jag insåg deras storhet. Det är jag glad för i dag!
Ja, så har man iaf kollat på Talang-skiten för sista gången. Emma kliver in och sjunger en låt associerad till Bert Karlsson och gör det helt gudomligt bra, stylingen, sången, utstrålningen på scenen, allt var enormt! Tretton jävla år... vad gör Bert? jo han kryssar henne.. de andra två har såklart vett och bockar grönt och lovordar men mest förbannad är jag på svenska folket som hade en chans att rösta fram en til finalen och faller för någon sorts "känslosam lliten kille" som sjunger med sin pre-målbrottsröst likt en goskörspojke och gör det väl lite halvbra sådär men sjunger inte alls klockrent och svävar ut på tonerna(enligt mig) och det skär i kroppen på mig med den rösten. Men han såg "så gullig ut" anser det svenska folket, nä tvi tvi tvi! Emma Risbo for president, hon regerade och är den egentliga vinnaren a Talang 2009, no doubt.
