Anomal Tillvaro

War Games var en fantasisk film för sin tid(tidigt 80-tal) om en ung hacker som via bakdörrar till pentagons högkvarter är på väg att starta kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Minnet kanske sviker en aning, men något sånt var det. I dag ter den sig oerhört löjlig, har sett några sekvenser från repriser på senare år, till och med den fascinerande datasäkerhetsbiten var helt upp åt väggarna. 

Nog om det, kärnvapenkrig är på tapeten. Det sägs att det var nära under kalla kriget, i början av 60-talet då det var spänt mellan Sovjet och USA. Sovjet rustade på Kuba med distansrobotar som kunde nå delar av USA:s sydöstra sida.

Vi hade sett prov på kraften i de provsprängningar som eskalerade i styrka under 50- och 60-talet. Så att något kärnvapenkrig inte kom till kritan mellan dåtidens två supermakter var nog de flesta rätt lyckliga över. Så i början av 60-talet kom man överens om en nedrustning och sedan dess har det varit lugnt på kärnvapensfronten i krig,

... tills i dag. Nordkoreas relativt nye unge ledare Kim Jong-Un kommer med nya hot princip varje dag, riktade mot Sydkorea och USA. Hot utan att realiseras har kommit från Nordkorea förr, men nu känns läget mer instabilt på något sätt. Framför allt känns Kim Jong-Un labil som få, killen verkar ha fått hybris av diktatorskapet. Nordkorea är svåra nog annars att begripa sig på när det undersöks med västliga ögon. Det är bara att kolla på de absurda nyhetssändningarna från landet - är det en parodi? "Det måste vara på skoj", tänker jag varenda gång.

Det är just Nordkoreas uttalade vilja att använda kärnvapen som gör hela situationen så unik. Krig med allt från närstridsvapen, skjutvapen, stridsfordon, flyg och marina fartyg har vi sett tidigare. Även missiler, både sprängverkande och som burit kemisk och biologiska substanser. Men missiler, då som robotar med laddningar att starta kärnreaktioner av fissions eller ännu värre, fusionstyp, har vi ännu inte sett. Ett krig på Koreahalvön kommer troligtvis, om det äger rum, tyvärr inte bekämpas på marken.

Jag har alltid tidigare varit av åsikten att risken för termonukleärt krig är minimal. Även om det dyker upp galna nationsledare som kan tänka sig avfyring av atomstridsspetsar så vill jag tro att milisens befälhavare har kompentens och vetskap om den förödelse och katastrof det skulle kunna resultera i, och därmed avhålla från att trycka på knappen. Kanske man inte ska vara så säker i en diktatur som Nordkorea med den indoktrineringsapparat som den utsatts för under längre tid.

Frågar du mig, om Nordkorea börjar avfyra kärnvapenrobotar så - skit fullständigt i att räkna på eventuella civila offer hit och dit utan jämna det som snabbast jämnast kan med marken för att stoppa eländet. Nordkorea kan bli en nukleär avfallsplats där vi kan dumpa skräp sedan. Låter det inhumant? När det kommer till kärnvapenkrig så är det bara att lägga humanitära korrektheter åt sidan och rädda den stora delen av mänskligheten. Överdriver jag? Det är några faktorer som spelar in på hur storskaligt och illa det här kan gå. Vilken kärnvapenarsenal besitter Kim Jong? Kina är en stor militär- och kärnvapennation - hur långt sträcker sig NK:s pakt med Peking? Tekniken har gått framåt exponentiellt sedan sist vi bevittnade nukleärt deltagande i krig för 70 år sedan. Eftersom alla provsprängningar över markytan förbjöds 1963 så har vi inte färska bilder av den effekt och energiutveckling som bomber av störra slag har.

Just nu verkar det dock inte alls troligt att Kina ska blanda sig i, heller inte att herr Kim Jong-Un ska skicka i väg vätebomber till höger och vänster. Det mest troliga scenariot är väl om, och det är ett stort om, Nordkorea inleder krig med en kärnvapenrobot så kommer den troligtvis vara av det mindre slaget och efter det kommer närliggande länder och andra stora stater sätta stopp för KJU:s illdåd

Det raljeras ofta om USA, hur de blandar sig i olika krig och konflikter. De leker världspolis brukar det heta. Jag är väldigt glad att det just är USA som är världsspoliser.

Då var det avklarat! För att referera till Fredrik och Filips blogg så håller jag med dem om att att detta val redan på förhand kändes tröttare än det för fyra år sedan. Av den anledningen så hade inte ens de två duracellkaninerna någon egen valvaka trots succén sist då de ”vann” tittarna.

Jag stannade uppe till runt 02.00 och zappade mellan TV4(där Filip gästade), SVT och Aftonbladets valvakor, smidigt med playkanaler! De var rätt intressanta, trots min aversion mot Aftonbladet gillade jag nog deras upplägg mest trots allt, även om de många gånger svävade i väg från det väsentliga med kakprovning från presidentfruarnas recept och genomgång av presidentfilmer med mera. Det gjorde mig inte så mycket då jag kände mig relativt likgiltig inför det faktiska valet. Visst, efter ett tag köpte jag väl in till hypen en aning men det redan på förhand självklara slutresultatet gjorde att jag analyserade helt andra saker än själva röstningen.